Shiba

Shiban har sitt ursprung som jakthund på fågel och annat småvilt. Shiban jagade i svårframkomlig terräng i bergstrakterna vid japanska havet. Det ställde stora krav på en fysiskt stark och smidig hund. Jag har många gånger imponerats av just framkomligheten i skog och mark. För några år sedan hade jag häst och brukade då ha mina shibor med på ridturer. Det var inte minsta problem för shiban att hänga med i skogen.

Shiban kom till Sverige 1972, men det tog flera år för rasen att etablera sig på allvar. Rasklubben heter Shiba No Kai och den bildades 1983. Varje år anordnas en shibaspecial, en stor utställning, där man kan se cirka 100 shibor. Det anordnas också lydnadstävling och annan trevlig samvaro. Vi bjuder våra valpköpare på medlemskap i rasklubben under första året.

Idag är shiban i första hand en utmärkt familje- och sällskapshund. Rasen är mycket frisk och sund. Shiban lever länge och är ofta pigg upp till 15 års ålder. Visst måste man ibland åka till veterinären, men det brukar vara för vaccination, höftledsröntgen etc. Den lilla valpen är ofta rumsren redan när den lämnar uppfödaren.

Jag har fött upp andra raser och kan verkligen säga att shiban är lätt att få rumsren. Shiban håller sig ren och fräsch. Ofta hör man uttrycket ”stor hund i litet format”. Jag tycker det passar bra in på shiban för man får mycket hund i liten fin förpackning.

En liten shibavalp har ofta väldigt höga tankar om sig själv och ser sig som navet i universum. Det är viktigt att visa valpen från början vem som bestämmer. Ger man shiban för lösa tyglar så kan den urarta till en egotrippad hund som tror att den alltid bestämmer. Det är mycket viktigt att uppfostra shiban med fast hand och konsekvens. Jag tror att många av dem som misslyckas har svårt att sätta gränser för den lilla bedårande shibavalpen. Shiban är ofta försiktig med sina tassar. Det är viktigt att tidigt klippa klor på valpen. Jag klipper klor varje vecka på mina valpar bara för träning. Om det inte finns något att klippa så tar jag på tassar och klor. En del shibor skriker i högan sky för att slippa undan. Då är det viktigt att det beteendet inte lyckas. Man fortsätter lugnt och klipper klorna.

Valpen lugnar sig efter ett par gånger och du har visat att detta är något ni ska göra under många år framöver utan protester.

Att ta några klor i taget skulle inte jag göra. Har jag bestämt mig för att klippa klor så gör jag det. Observera att våld och dressyr naturligtvis inte är samma sak. En bra flockledare inger förtroende. Den som förgriper sig på sin hund kommer aldrig att få förtroende hos sin shiba. Alltså:uppfostra era shibor med fast hand och mycket kärlek, lägg till lite humor och ni kommer att komma långt.​

​​Jag har i mitt arbete dresserat många olika raser. Jag tycker inte shiban är den enklaste men absolut heller inte den svåraste i detta avseende. En shiba har ofta inte så stor flockkänsla/förighet som exempelvis en schäfer har. Det gör att man får använda lite mer fantasi i sin träning. De enklaste knepen kanske inte fungerar lika lätt som det hade gjort på en del andra raser. Jag brukar säga till mina valpköpare att om ambitionen är att tävla SM i bruks eller lydnad så skulle jag inte välja en shiba. Vill man däremot ha en lydig familjehund som man kan tävla med ibland så går det alldeles utmärkt. Vi har i Sverige fått fram flera duktiga shibor, både när det gäller lydnad, spår, sök, och agility. När det gäller inkallning så är det något som man bör lägga mycket tid på hos sin valp om man vill kunna ha den lös. Tidigare bodde jag mitt ute i urskogen och hade alltid mina hundar lösa. Jag vande den lilla valpen tidigt vid att gå lös och la ner en hel del tid på inkallning. Idag bor jag i ett villaområde nära en park med en stor hundrastgård. Jag går varje dag till rastgården och låter mina hundar springa där. Däremot har jag inte lagt ner så mycket jobb på inkallning så att jag kan garantera en lyckad inkallning i parken. Därför väljer jag platser där jag känner mig bekväm med att ha mina hundar lösa. Det är inget som säger att man MÅSTE kunna ha sin hund lös överallt. Däremot vill jag kunna ha mina hundar lösa på tomten utan att de försöker rymma om någon glömmer en grind. Därför lägger jag ner en del träning och mycket ledarskapsövningar för att visa att jag som flockledare bestämmer när vi ska passera grinden. För mig finns det tre ord som är extra viktiga när jag tränar hundar: konsekvens, kontakt och koncentration.

Shiban tillhör spetshundsgruppen som av många anses vara skälliga, detta gäller dock inte shiban. Den säger till om någon kommer, men står ej och skäller i onödan. Shiban fungerar alldeles utmärkt ihop med andra djur och barn. När mina barn har fått julklappar och shiborna har varit med har det verkligen sett ut som om intresset är lika stort hos shiborna som hos barnen när pappret åker av. Shiborna följer med nyfikenhet nya leksaker och går gärna med in på barnens rum för att se var de förvaras. Vi brukar skratta åt shibornas dagliga husesyn då de tar en tur runt i alla rum och studerar noggrant om det har dykt upp något nytt och kul. Shiborna är mycket lugna och behagliga inomhus.

När man får hem sin nya valp så bör hela familjen fundera igenom vilka regler som ska gälla. Vill vi ha hund i soffan, vill vi låta hunden vistas i hela hemmet, vilket förbudsord ska vi använda, ska vi ge godsaker från matbordet etc. Det är olika hur man vill ha det och det viktiga är att man inom familjen är konsekvent. Det skapar tydlighet för den lilla valpen.​

Väljer ni en shiba kommer ni att få många roliga stunder. Shiban är nyfiken till sin läggning och hittar gärna på egna upptåg. Det är en majestätisk hund med mycket stolthet. Ni kommer också med stor sannolikhet att få en frisk, sund, glad, renlig, lättskött familjemedlem som dessutom är bedårande vacker att se på

av Elisabeth Noven Bäckström Noven´s kennel

Hur är en shiba egentligen? Är det en söt liten nalle eller är det en envis bråkstake? Kan jag tävla med min shiba? Är shiban social och kelig? Är shiban en lämplig förstagångshund?

Jag vågar påstå att jag är den i Sverige som har och har haft flest shibor och detta under en lång tid. Det gör att jag känner mig trygg med att uttrycka mina tankar om shiban. Jag är dessutom utbildad mentaltest domare och har stor vana av många olika hundraser. Jag har jobbat professionellt med hundar under många år bland annat som heltidsinstruktör och inköpare av tjänstehundar. Många uttalanden om hur en shiba är skiljer sig mycket åt. Det beror på att shiban är en ras som har stora variationer och det kan därför bli väldigt fel att uttala sig om rasen generellt om man har begränsad erfarenhet av en eller två shibor.  Naturligtvis kan man uttala sig om hur dessa enstaka individer är men rasen har ett förhållandevis stort spektrum i sitt beteende.

En shiba behöver och vill i de flesta fall ha ett tydligt ledarskap då den annars gärna tar den rollen själv. Ett tydligt ledarskap är absolut inte samma sak som att man är våldsam som ibland tycks tro.  Jag är mycket medveten om att ledarskap på senare tid tyvärr har blivit ett ”fult ord”. Vi kan kalla det vid andra ord som exempelvis samarbetsskap istället. Det finns många teorier om hur hundar ska fostras och det har på senare år varit stor medvind för den teori som enbart förespråkar belöningsbaserad träning. Kort sagt så går det ut på att belöna hundan när den gör rätt och ignorera när den gör fel. Jag tycker inte den metoden är den som passar bäst på shibor. Det kan fungera utmärkt på vissa individer men generellt är det inte, enligt min uppfattning, den bästa metoden. En kärnfråga är om hunden ska se oss som ledare eller jämbördiga? Vem är det som ska ha bestämmanderätt, du eller din hund? Om du väljer att vara ledare innebär det INTE att du behandlar din hund illa, tvärtom du vägleder din kompis, visar vilka regler som gäller etc. Egentligen väldigt likt barnuppfostran med den stora skillnaden att med barn kan vi prata samma språk, med hunden måste vi vara tydligare och säkra på att den förstår vad vi menar. Låt oss redan nu slå fast att för att dressera hundar krävs en stor verktygslåda och förmåga att variera sig. Det viktigaste är att hunden förstår vad du vill att den ska göra/inte göra. Det kan förstås uppnås på många olika sätt och på vissa individer räcker det med rösten medans andra även kräver ett tydligare kroppsspråk. Alltså alla hundar kan inte hanteras på samma sätt, de är unika varelser som kräver att vi förstår och bemöter dem efter det.  Jag har också hört saker som: ” om man tillrättavisar en shiba så glömmer den det aldrig” ett uttalande jag inte alls begriper, det är ju liksom det som är meningen. Om jag tillrättavisar min hund så vill jag förstås att den ska komma ihåg det. Lika viktigt är att visa när hunden gör rätt. Det vi gör under uppfostran är ju att vägleda hunden så att det blir tydligt vad som är rätt och fel. Andra metoder är att gå omvägar som kan leda till att man går helt vilse.

En shiba som får ett tydligt och förtroendeingivande samarbetsskap kommer att visa en mycket god samarbetsvilja och arbetsglädje.

Det finns i dag flera svenska shibor som tävlar på hög nivå inom flera hundsporter såsom rallylydnad, agility, lydnad, heelwork, nosework och viltspår. Tänk att det faktiskt finns shibor som är med på SM i agility. Om man vill tävla eller träna inom diverse grenar så ska man nämna det för sin uppfödare som vet vilka linjer och vilka valpar som kommer att ha bäst förutsättningar.

Vissa shibor har inte samma intresse av arbete som andra. De är utmärkta sällskapshundar som hänger med på det mesta men de finner inte samma mening som andra på exempelvis en agilitybana. Naturligtvis är inte allt svart och vitt utan det finns hundar mitt i mellan som gillar att träna ibland. Jag märker mycket av mina hundars mentalitet när jag börjar cykla med dem. Det finns dem som verkligen inte gillar det och pliktskyldigast följer med och det finns dem som bara flyter med och älskar att springa.

Att arbeta med hantering på en shiba är oerhört viktigt. Tidigt ska valpen lära sig att vi undersöker den, tar på hela kroppen, klipper klor, tittar på tänder, borstar den och hanterar den på alla sätt. Detta är förutom ”basuppgiften” en perfekt situation att visa vem som har bestämmanderätt. När man gör detta ska man inte vara ”för försiktig” då hunden direkt känner om du är osäker. Ta i hunden och kläm, känn, öppna munnen, känn på tandköttet och tänderna samt kläm på tassarna. När jag klipper klor så kan det i början vara med viss ovilja hos valpen men senare med konsekvent hantering utvecklar det sig till en mysig stund tillsammans. Ja i sanningens namn tycker inte alla att det är mysigt men alla accepterar det och gör inte motstånd. Det är inte ovanligt att shibavalpar protesterar i högan sky vid kloklippning. Jag visar mina valpköpare hur jag gör och hur enkelt det går. Jag förbereder dem också på att det inte är säkert att det går lika enkelt för dem. Valpen känner direkt när någon är lite osäker och att det är en ny person som ska klippa och då försöker de slippa undan genom att skrika högt. Jag har hämtat valpar från andra uppfödare där jag vet att de har klippt klor på ett bra sätt men första gången jag har närmat mig klorna med tången har höga skrik och protester uppstått. Jag fortsätter bara klippa trots protester och sedan fungerar det bra. Ett ömsesidigt förtroende är alltid målet. Vi har en stor kennel och när jag klipper klor blir det totalt 450 klor och jag vill att det ska fungera enkelt och vara en trevlig stund för mig och hundarna.

Det är inte ovanligt att jag hör om shibor som morrar när de ska få på sig sitt halsband eller sele. Ofta börjar protesterna och viljan till självbestämmande där. Det är inte ovanligt att shibavalpar gör så, men det är naturligtvis inte okej. Ibland hör jag om ägare som vill använda halsband men det vill inte hunden och då blir det sele och tvärtom. Här får man själv fundera på hur mycket man vill att hunden ska bestämma och om man vill ta konsekvenserna av att inte ta taktpinnen i tid. Jag vill själv bestämma vad hunden ska ha och anser att den ska kunna ha på sig både och utan att bita eller morra.

Jag vill förtydliga att allt inte fungerar smidigt direkt när man hämtar sin valp. Valpen måste få tid på sig och vara valp med allt vad det innebär. Att tugga på saker är ett naturligt beteende för en valp och det skall inte förväxlas med olydnad eller aggression. Det är min uppgift att vägleda och visa min kompis vad som gäller.

Varför går det riktigt snett ibland? Jag är övertygad om att det handlar om bristande vägledning. Shiban känner inte att det finns någon som bestämmer så den blir tvungen att göra det själv och i vissa fall vill de testa och se om den kan ta över ledarskapet i vissa situationer. En shiba har mycket av ”jag kan själv” i sig. På senaste tiden har jag märkt att många har fått problem med sina hanar när de är runt 1 år. Har man inte klargjort bestämmanderätten innan så kan det vara jobbigt att börja med detta i denna ålder men inte omöjligt. Att inte var en ledare för sin shiba är inte att vara snäll!  Jag vill visa mina hundar respekt men jag vill också att de ska visa mig respekt så att man får en sund och bra relation tillsammans.

Låt mig ge några exempel ur verkligheten när bristande eller felaktigt ledarskap/samarbetsskap kan sluta illa:

En familj hade en valp som skötte sig bra tills han blev 1,5 år. Då började han vakta soffa och vissa platser i hemmet. I det här fallet gick det så långt att familjen valde att inte sitta i soffan utan istället fick hämta stolar och sitta bredvid medans ”odjuret” hade soffan för sig själv. Detta pågick i flera år och blev förstås normaliserat för alla inblandade. När hunden var 5 år bet den människor som kom för att hälsa på. Ett år senare bet den ett barn och där slutade den tråkiga historien med att hunden avlivades. Jag pratade med den här familjen i sista skedet och de berättade att de känt en stor skam över att de styrdes så mycket av hunden och därför inte sökt hjälp i tid. Detta oacceptabla beteende uppstod naturligtvis inte över en natt utan började med otydligt ledarskap från ägarna. Detta lede till små protester och testande av var gränserna gick från hundens sida som med tid resulterade i att hunden bestämde det mesta i hemmet.

Ett ungt par med de bästa intentionerna köpte en valp hos oss. De var mycket intresserade och vi träffades flera gånger på utställningar. När tiken var ett år hörde de av sig om att hon morrade på mannen i familjen. Vi träffades och vi hade henne även hos oss i några veckor på utvärdering. Hon gjorde absolut inget dumt eller oönskat beteende mot oss utan var tvärtemot väldigt snäll. Hon flyttade tillbaka och efter 2 månader bet hon mannen i handen. Hon kom till oss igen och vi gjorde allt möjligt för att se om hon skulle morra på oss men det gjorde hon inte. Hon flyttade hem igen och det gick bra ett halvår, hon hade nu bitit husse i ansiktet och vi tog tillbaka henne för gott. Den här hunden såg sig hela tiden som över husse av någon anledning. Hon har nu bott hos oss i 5 år, skött sig perfekt och även blivit utställningschampion och alltså även skött sig utmärkt på utställningar.

En annan historia handlar om en familj som var otroligt ambitiösa och verkligen satsade allt på att det skulle bli rätt. De gick kurser, tränade varje dag från tidig ålder, hade regler i huset, sökte hjälp hos diverse tränare etc. När jag kom in i bilden var hunden 1 år och hade bitit flera människor. Samtidigt var den snäll och gosig ibland men kunde plötsligt börja morra. Den här unga pojken hade mycket trötta ögon i kombination med en stressad och osäker flackande blick.  Jag tror aldrig att han hade fått vara hund och bara fått vara ifred utan ständiga krav på sig. Det hade i bästa välmening varit träning hela tiden. Jag gav dem rådet att bara låta honom vara i fred emellanåt och gå på promenader utan krav där han får gå och lukta i lugn och ro. Det blev verkligen bättre en tid men sen bet han dem igen och han blev avlivad bara 1,5 år gammal. Med denna historia vill jag visa vikten av att även låta hunden känna frihet, busa och leka och att bara få vara hund. Ge inte kommandon hela tiden, särskilt inte om du tror att det inte kommer att fungera och det bara riskerar bli ”tjat”.  Det är oerhört viktigt att bjuda på lek med sin hund, alltså att du och hunden leker tillsammans.

För många år sedan gjorde jag själv ett misstag. Jag hade varit förälskad i en shibavalp i Holland sen han var 6 veckor gammal. Det var verkligen en ”wow” hund och jag ville så gärna ha honom. Det visade sig att jag hade rätt i vad jag sett då han blev årets utställningshund alla raser i Holland vid 5 års ålder. Jag hade följt honom och kände att jag kände den här hunden utan och innan. När han var 6 år fick jag köpa honom. Vi var mitt i en flytt och min man Lars trodde jag var galen när jag sa att vi måste köra till Holland direkt istället för att köra möbler. Jag var förstås livrädd att säljaren skulle ångra sig så vi körde till Holland samma morgon. När jag väl fick honom började jag krama honom direkt för JAG tyckte ju att jag kände honom så väl. Det tyckte inte han. Han gjorde inget dumt men var helt stel och avvisande och hade förstås helt rätt. En vuxen hane med stor värdighet och en galen kvinna som slänger sig om halsen på honom. I min glädjeyra glömde jag visa respekt. Det tog ungefär en månad innan jag hade hans förtroende fullt ut och vi blev ett riktigt team.

Kanske kan många saker låta motsägelsefullt men livet med att fostra en hund är en balansgång. Du vill att hunden ska se upp till dig som den självklara ledaren, du vill vara en auktoritet utan att behöva vara auktoritär. Jag vill ge hunden en fast hand med mycket kärlek. Hos mig finns tryggheten och kärleken och när det gäller någonting jag vill genomföra så gäller mina regler. Detta är mycket viktigt när det gäller att fostra många hundar och definitivt shiban. Den är ju förhållandevis liten och så otroligt söt och på grund av detta så jag tror många har svårt att tydligt visa vilka regler som gäller. Vad betyder då att visa vad som gäller – svaret är att det är olika beroende på individens egenskaper. Det viktiga är att hunden ska uppfatta när den gör fel. På vissa hundar kan det räcka att jag harklar mig medan andra kräver mer tydlig guidning. Hunden ska givetvis också känna och förstå när den gör rätt, vi har ett ansvar att vägleda vår hund så att den förstår både vad som är rätt och vad som är fel.

I vår iver att uppfostra hunden får vi inte glömma att leka med den. Leken är oerhört viktig. Hundar gör tydliga lekinviter till varandra och visar tydligt när leken är slut, alltså tydliga signaler. Jag gör likadant, visar när jag bjuder in till lek och när leken är över. Under lek mellan hundar kan den som är ranghög ibland ligga underst frivilligt och man byter platser växelvis och det är därför det är viktigt för hundar att ha klart för sig när det bara är lek. Genom leken bygger vi vår relation extra stark.

Vi har en av våra blodslinjer med shibor som alla är oerhört enkla och snälla. Denna blodslinje har gett hundar som absolut fungerar som första hund. Den blodslinjen ger inte lika roliga hundar att jobba med då de tröttnar ganska fort. Det är viktigt att uppfödare vet vilken typ av shiba man avlar på, sen kan man förstås inte veta helt säkert hur varje individ ska bli. För 25 år sedan tänkte jag ofta att alla kan klara av en shiba men idag tänker jag inte så. Det finns som sagt shibor som fungerar utmärkt som första hund men generellt skulle jag idag säga att det inte är det enklaste och bästa valet. Om jag jämför med en annan ras exempelvis min lilla Bolonka så skulle de flesta av dessa frågor och problem aldrig bli aktuella.

De flesta av våra shibor är keliga och vill gärna vara nära oss. Dock är det inte många av dem som vill ligga i knät men de vill gärna ha kroppskontakt då och då. När jag sitter och jobbar vid datorn har jag alltid någon hund vid fötterna och det är så mysigt. Jag hör dock ofta om shibor som inte är så intresserade av att gosa så visst finns den typen av rasen också.

När jag började intressera mig för shibor för 30 år sedan såg jag många som inte var särskilt sociala. Idag tycker jag flertalet shibor fungerar bra i samhället och är så som rasstandarden säger. Vi har inte en ras som ska springa fram till alla och älska alla direkt. Personligen tycker jag det finns en charm i att vinna ett förtroende över tid. Det betyder inte att en shiba ska bita främlingar utan att man i möte med en okänd shiba bör ge den lite tid vid första kontakten. Det finns dock också väldigt många shibor som är öppna och lättillgängliga direkt bara av sig själva.

En rätt uppfostrad shiba är en underbar hund. En vacker trogen kompis som hänger med på det mesta. Med stolthet promenerar jag med ett gäng shibor som vid hundmöten bara tittar och går vidare. Inte sällan möter vi hundar som hänger i koppel och gör utfall vid möten medans shiban ignorerar beteendet. På utställningar slås jag gång på gång av hur anpassningsbara våra shibor är. De följer med i husbil och tält utan ett ljud. Många runt om oss har hundar som skäller så gott som hela tiden men våra coola hundar skäller sällan. Den dag jag vill gå 12 km så följer dem gärna med och den dag jag vill äta chips framför en film så är de nöjda också. Dessutom pratar vi om en frisk ras. Det är så härligt med dessa friska sunda hundar i jämförelser med många andra raser. Det är ytterst sällan vi åker till veterinär för annat än HD röntgen och vaccination.

Att uppleva shiban med all sin påhittighet och den mörka glimten i ögat söka kontakt med mig för att den vill att vi ska göra något tillsammans är belöning för mig. Förväntan i blicken som säger du och jag matte, vi har förtroende för varandra, vi respekterar varandra och vi har kul tillsammans. Vägen dit kan vara olika lång och absolut se olika ut men den är värd att vandra.